I wish I could hold you in my arms and never let you go
Imorgon så kommer älskade Emilia äntligen hem från USA. Jag kan inte riktigt förstå att jag ska få se henne igen, efter nästan 10 månader. Tiden har gått så himla fort,fast ändå så sjukt långsamt. Det känns som det var alldeles nyss som vi stod hemma i hennes hall och sa hejdå med tårar som strömmande ner för kinderna. Men ändå så har det hänt så himla mycket saker, både i mitt och hennes liv. På de här 10 månaderna. Ska jag vara helt ärlig så är jag faktiskt nervös för att hon ska komma hem. Vad kommer hända nu? Kommer allt gå tillbaka till hur det var innan hon åkte, eller kommer allt bli annorlunda? Både hon och jag har ändras som personer, det gör man på 10 månader. Men också med tanke på att hon åkte till ett helt främmande land helt själv, och byggde upp helt nya relationer till folk hon aldrig hade träffat förut. Jag är rädd för att det inte ska vara som det var mellan oss och att hon inte kommer vilja stanna i Sverige.
Missförstå mig inte fel nu. Jag är hur glad som helst för att hon ska komma hem, tro inte något annat! Det är den här dan som jag har längtat efter varje dag sen den där Onsdagen i september, och just nu kan jag inte vänta tills jag får träffa henne. Men det är såklart jag undrar, det tror jag Emilia också gör.
