Min fina syster
Idag är det en vecka sen Lina åkte. Att säga hejdå till henne på flygplatsen var bland det jobbigaste jag har gjort. Jag grät hela vägen genom arlanda och halva vägen hem i bilen. Att se henne gå igenom säkerhetskontrollen och veta att jag inte kommer att träffa henne förens till jul, det gjorde ont. Det gör fortfarande ont när jag tittar in i hennes rum och vet att hon inte är där, hur mycket jag än vill det. Jag kan inte smyga in till henne om kvällarna och prata av mig. Jag vill ha henne här, samtidigt som jag är så otroligt glad för hennes skull att hon verkligen gör det hon har drömt om. Hon är så modig.
Kvällen innan hon åkte så var vi ute och åt på resturang och gick runt på söder. Åt god glass och njöt av sommaren. påvägen hem stannade vi och handlade. Hon gjorde det så mycket roligare. Nu låter det som att hon jag aldrig mer ska få träffa henne eller nåt, men jag saknar henne, det är allt.
