Ett gymnastikhjärta
Att en sport kan betyda så otroligt mycket så att man saknar den så mycket att man får ont i kroppen, är inte det konstigt?
Men det är precis så jag känner just nu. Jag saknar gymnastiken, helt otroligt mycket. Det kunde jag aldrig tro när jag slutade. Att man kunde känna såhär, bara för att man tänker på sporten. Men alla fina minnen jag har därifrån, känslan av att klara en ny övning och att vinna en tävling, det finns inte mycket som slår det för att vara helt ärlig.
Nu har jag börjat fundera på om jag kanske vill börja igen, efter allt. Men jag kan inte börja i Tullinge, för den gruppen har lagts ner. Så då tänker jag på om jag skulle börja i Salem, där de flesta från mitt förra lag går nu. Men jag skulle inte hinna gå så länge, för om allt går enligt planerna så flyttar jag till Norge efter nyår.
Jag har också tänkt att jag kanske skulle börja i Norge istället. Men jag känner mig helt ur form nu, så det skulle kanske vara bra att komma igång lite först. Eller?
Åå vad jobbigt allt ska vara hela tiden, hur ska jag göra?
