blurrrrr
Tiden bara går, och själv sitter jag liksom still. Jag gör liksom ingenting längre. Alla vänner och familj springer runt och lever sina liv, får jobb, hittar på roliga saker och träffar nya människor. Medans jag knappt går utanför dörren.
När blev det såhär? Såhär som jag var rädd för att det skulle bli. Att alla verkar klara livet efter studenten helt galant medans jag inte gör det. Jag har sökt jobb, och fått ett litet timmis jobb för två förskolor, men that's it liksom. Sen har jag varit på intervju för ett vikarie jobb som endast är på torsdagar och fredagar. Det vore kul att få det, men det känns samtidigt som att det skulle förstöra möjligheten för mig att tacka ja till ett heltidsjobb, om jag nu skulle få ett, eftersom man inte bara kan sluta hur som helst... men om jag får det och inte tar det så kommer jag ju bara sitta hemma och inte göra någonting, tills jag kanske får ett annat jobb. Jag är så otroligt kluven.
Varför ska allt vara så himla svårt för?
